Herrenån, det är maj. Redan. Jag kom ju precis hit och då var det ju januari... Har vi hoppat över några månader eller går tiden verkligen så fort, trots att man inte har roligt?
Jag har fastnat i någon slags rutinfälla. "Måndag hela veckan", fast på riktigt. Jag vaknar, jag går ut och går, jag fixar skollunchen till barnen, jag tjatar på barnen om att vakna, om att äta frukost, om att klä på sig och om att gå till skolan, jag åker och tränar, jag tvättar och städar och väntar på att barnen ska komma hem från skolan, jag lagar middag, pratar lite med mamman, ursäktar mig och går och lägger mig.
Varje dag. Utom några få gånger under helgerna då det händer annat. Fest eller besök från diverse bekanta.
I fredags firade jag 3 månader. 3 månader är hälften av den tid som deras före detta Au Pairer har stått ut. Jag ska vara här i 8 månader till.
Jag har fått en alldeles strålande, underbar och fantastisk nyhet också. Två av världens bästa människor, Petra och Karin, kommer hit och hälsar på! Är det någon annan som känner för att göra det, så har jag huset för mig själv två veckor i augusti (15-28 augusti, om man ska vara noggrann) och tar mer än gärna emot halva Sveriges befolkning (eller åtminstone de jag känner).
